Gone, but closer.

Idag händer det. En resa till ställen med en höga nivåer av kultur är på gång. Anländer i Europa den 2a April, vilket innebär att jag är på samma sida av klotet som Franz. Dock i SÖDRA delen, mer specifikt Italien, och vidare till Frankrike, i tio dagar. Världen är ondskefullt grym, fakking teasing bully.
Men palla att ni läser om trista nyheter som det där. Ursäkta mig för att ha slösat din tid.

(Om ni vill skippa en massa möjligtvis smöriga kärleks funderingar, så finns det en dikt längst ner)

Jag tror att jag har hittat kärlek. Åtminstone en gnutta, eller en ledtråd till vad det verkligen kan vara.
De senaste två veckorna har jag funderat över om jag någonsin verkligen känt någon kärlek större än vänskap. Jag är en cynisk själ, och brukar tycka att det som händer i tonåren sällan kan anses "genuint". Jag undrade hur i hela friden man vet när man älskar någon på riktigt. Vad är det man verkligen känner när man älskar någon? Jag kom till slutsatsen att det måste bara vara kemikalier i hjärnan som påverkar alla som tjatar om sina senaste "love of their life". *suck*...

Men, (o)lägligt nog, så började jag nyligen känna något annorlunda. Jag oroade mig över saker. När hon berättar att hon är mer eller mindre aktiv över helgen så oroar jag mig över vad det är hon gör - utan mig. Jag önskar jag vore där. Vad fasiken... JAG VILL INTE HA NÅGOT MED SÅDANT HÄR ATT GÖRA. Jag bestämde mig för ett tag sen att strunta fullkomligt i alla chanser som presenterade sig, och det funkade mycket bra i nästan 2 år (Okej, inte HELT bra...). Och nu det här. Knark och wtf.
Tills vidare har jag påpekat för mig själv ett par saker:

• Jag känner henne inte tillräckligt bra än för att kunna anse det som  såkallad "äkta kärlek" med logisk resonemang. 
• På grund av föregående punkt så får det jag känner bara kallas för tillfällig småförälskelse.
• På grund av föregående punkter så måste jag helt enkelt skylla dessa känslor på kemikaliska reaktioner i hjärnan.

Så där har ni det. 

Och låt bli fråga. Det är allt jag säger tills vidare.

__________________

Soo... Since I moved and got into writing music with a dear friend of mine (writing together overseas by the way, not an easy task), I've actively been writing lyrics and poems and other kinds of texts. I figure if FranzEdward is doing (fantastic) visual arts, I may as well put my junk load of crap up here to accompany it, hopefully not in a degrading way. 

Last week I was reading through a number of poems in a friend's Facebook notes. One of the lines in a poem was about taking a bullet for somebody you love. That got me thinking: What would be more significant than taking a bullet? 

What immediately came to mind was taking a train. Not in a Superman kind of way. More like, "If you're standing on the tracks, I'm going to be the one standing next to you when the train approaches". Maybe it's just me, but I love that idea. 

This is the result, after two attempts. Hope you enjoy =)

Title: Train of Thought

Credit to a certain JC for the inspiration.

I often wonder about that night

The time, the insanity, the horrendous fright

I knew why you were there, the cause

And I knew it was I who had done you wrong 

My crime was irreperable, damaging and cruel

Detestable and abominable, I know I'm a fool

But I never imagined you'd actually stand there

There on those tracks, waiting without a care

But that's not what makes me wonder.

What makes me wonder is how things went

How when I stood by your side, still you showed resentment

How time stood still as we stood in the light

That time was not ours, alone it was mine

With hatred in your eyes, you pushed me aside

You knew what I'd live with - I caught your haunting smile

Time hit play and the deafening sound thundered

Most deafening of all was the moment you departed.

This is my last post for at least ten days. Hear from me later ^^
And if I may take one last chunk out of your time today, I recommend hitting the track Gone by Pearl Jam in the playlist. Great track, as are all the rest. But for the sake of this post, Gone is particularly fitting in a way.
Tack för mig!